Djupa jobbiga rötter
Jag bad en enkel bön till min Gud. Jag ville ha ett rent hjärta, precis som Gud såg till Davids hjärta så ville jag att Gud skulle se till mitt hjärta. ”Skapa i mig Gud ett hjärta som är rent”.
Dagar och veckor gick och de orden satt kvar i varje andakt och stund - upprepande i mitt hjärta - ”skapa i mig Gud ett hjärta som är rent”. Jag funderade kring om jag var ren eller inte och vad det i sin tur betydde i mitt dåvarande ledarskap. I vilket skick måste jag vara för att vara ledare? Vad är en ledare egentligen? Är jag för fokuserad på ordet ledare?
Min tid i Citykyrkan har betytt mer än någon kan ana. Vissa ser det som att jag gick bibelskolan och trivdes och fick en känsla av att jag ville fortsätta för det var kul och började teologiska studier. Det är inte helt fel, jag fick känsla och visst är det intressant men djupast i mig handlar det om något annat. Det handlar om att Gud gav mig ett vägval; det var antingen en väg av ett gott liv, kristen och troende och hoppet om ett evigt liv eller en väg av genompressande och fullt i den position Gud kallat mig till. Det är två bra vägar men den ena vägen vägde lite tyngre. Det var ett svårt val men tillslut insåg jag att det bara fanns en väg som skulle innerligt tillfredsställa mitt finnande i denna värld och det är den yttersta längtan att vara på rätt plats i rätt tid med rätt Gud. Det är ett sanningsanspråk jag vill göra tidigt och det gör jag nu. Den sanna Guden har något framför mig, framför oss alla.
Jag ville inte bli konstigt radikal och se Guds ande i allt och alla, och säga kommentarer som alltid kretsar kring Gud och tron. Jag vill inte vara en jobbig människa som jämt talar om Jesus. Varför tycker vi att det är jobbigt när människor talar om Jesus? Nämner honom i allt och inget? Varför går det oss på nerverna?
Jag valde väg med hjälp av en av pastorerna som hjälpte mig att uttrycka orden; she says yes. Jag sa ja till Guds kallelse (många ogillar ordet kallelse men det finns inget som beskriver lika bra, men en kallelse i mina ögon har inte bara någon som jobbar inom församling utan alla har en kallelse på sitt liv). Det var som självklart efter lite forskande att det skulle bli ALT - Akademi för Ledarskap och Teologi. Jag hoppades också på Citykyrkan som praktikförsamling för jag hade börjat se Gud där, jag hade förstått vad för liv de levde. Jag tänkte att jag kunde vara där men jag skulle inte bli exakt som dem, de flesta var ju lite väl överandliga. Jag har blivit vad jag en gång kallade överandlig. Jag ser Gud i allt och jag vill ha mer av honom. Om jag fick välja en sak att ha med mig till en öde ö skulle det vara Bibeln. Jag går närmre Gud vilket gör att jag bara vill ha mer av honom. Jag vill att han ska forma mig, jag vill att han ska omfamna mig och att jag får vara och andas hans andetag. Hur kan jag känna så när jag inte kan ta på honom fysiskt eller se honom? Jag är lite som Tomas - jag vill gärna ta i hålen i hans händer och fötter för att tro men ibland måste man tro ändå. Även fast jag inte får känna.
